Blo

Chapter 2

"Oh god, I feel claustrophobic already," Aria sighed.
It was a cloudy day. The skies were so full of grey clouds that for a second I forgot what color the sky actually had. With all the many clouds I felt trapped, as if I was in confined space. Almost as if I was a prisoner somewhere.
So I could definitely understand and also pity my friend Aria today, who unluckily was incredibly claustrophobic.
"Maybe if we get inside you won't think of it like that," I said and nodded towards the huge entrance to the school. That was when I saw Marcel walking towards us. He looked as he usually did; clean and ironed brown office trousers with a white tucked in shirt and big glasses that made his eyes look a tiny bit bigger than they actually were. For a second, I was just as happy as always to see Marcel, who I would call my best friend, but then I noticed that he didn't wear that smile on his face that he usually does every morning. I felt as if a knot made by my stomach was being tied as I imagined all the terrible things that could be the reason to this very unusual non-smiling Marcel. Maybe the bullies had done something to him again?
Oh, why was it always him? Why couldn't they just leave him alone? Marcel was worth just as much as everyone else.
He had reached us and I immediately asked him what was wrong. He looked at me, confused.
"Nothing? Why would something be wrong?" he asked and wrinkled his eyebrows.
He looked quite convincing. Maybe nothing was wrong? I mean he didn't smile, but he didn't really look like as if he was suffering from something either.
"I just... I thought...," I said but I didn't have time to finish my sentence because the school bell rang. The three of us started to walk towards school instead, and since I didn't really know how to finish my sentence I forgot about it. Aria walked a little bit behind us, only cause she didn't want to show that she was friends with Marcel. No one wanted to do that, except for me. No one even wanted to be seen with Marcel, and me and Aria were the only ones that had made an effort to get to know him. Well, I wasn't really the one that had gotten to know Marcel (only because I was so shy) but he had got to know me first. I'm glad he did that. Aria had gotten to know Marcel through me. But as everyone in this school, Aria had become obsessed with the thought of being popular. She didn't want to be seen with anyone as "nerdy" as Marcel.
But she was kind and had a loving heart and that was why (no matter how hard she tried) she still couldn't completely stay away from her friends, us.
That was probably why she wasn't in the "main popularity group" in school, which I was thankful for that she wasn't . But I guess she's somewhere in between. She, just like Vanessa, always knows the latest rumors and sometimes Aria is the rumor. Unlike me, whom most people in this school has not even acknowledged.

As we stepped into the school I looked over at Marcel. He looked nervous and constantly looked at his surroundings, and eyed every person that stepped inside the building. Almost as if he was looking for someone. I didn't ask about it, cause he looked nervous as it was. Maybe he was nervous to bump into the bullies? He had probably lied out there on the field, because I started to suspect that he might have been made fun of by some bullies after all.

Marcel, Aria and I split up for the first lesson. Marcel had French, while me and Aria had English. The second Marcel left, Aria stepped closer to me and started to walk beside me. We walked towards the lesson but stopped as we noticed a big crowd outside the classroom. There were people in the crowd that I knew for sure hadn't English as a first lesson. I noticed it was mainly girls that were in the crowd. They stood in different groups and whispered stuff to each other, and now and then they looked in the direction of the classroom door. Since the door was partly made of glass everyone could see in, so it must be something going on inside.
"It's him," Aria said excited. She suddenly grabbed my hand and started to walk zig-zag through the many groups of girls, until we reached the classroom door.
I, as many other people, tiptoed to look through the glass window on the door.
A boy stood there. A guy. The first thing I noticed about him was that he was tall. He wore black skinny jeans, dark brown boots and a black t-shirt. I could spot a few tattoos on his left arm. I only saw his profile.
He was talking to our teacher and seemed to look very concentrated as he did. Mrs Harper, our teacher, gave him a few papers and made a gesture towards the door. I looked at Aria. She looked very curiously at him, just like everyone else. Why did they do that?
"What is it?" I asked Aria.
But Aria didn't have time to answer as the classroom door suddenly opened. I immediately moved aside to let the person through. I looked up and noticed it was that boy. As he stepped out he noticed all the curios faces that waited for him. I was only a couple of inches to his right. He didn't notice me, but I still moved out of the way a bit further. That was when I could se his face better. He had a concentrated wrinkle between his eyebrows, and his green eyes looked dead-serious. It looked like he had those kind of eyes that switched color depending on the light.
He didn't have one single flaw on his face. His lips were in the perfect shape and had the perfect natural shade of pink. His eyebrows, eyes and nose was in the perfect distance from each other, perfectly planted on his face, and his jaw lines were perfectly visible.
Suddenly it occurred to me that he looked extremely familiar. Almost so much that I felt stupid to not know why he looked so familiar.
He didn't move for a while, but then he ran a hand through his hair. His hair was dark brown and curly, except for the hair that was pulled back so that his forehead was visible. His hands were quite big with rings on them; one on his ring-finger and one on his middle-finger. He also wore a silver neckless with a cross. On his chest I could spot the beginning of a couple of more tattoos that were hiding behind his black t-shirt.
It wasn't until now that I noticed the big tension in the hallway air. It felt like everyone had just stopped breathing the moment he came out of the classroom, as if everyone had gotten under some kind of spell. He looked beautiful, but there were a lot of boys who did, and I wondered what was so special with this boy that had made half of the girls in this school to come and watch him.
It occurred to me that this was probably Harry Styles. The one that Vanessa had talked about yesterday at dinner.
Suddenly, he started to walk away. He looked a bit irritated, but not enough to actually be irritated, or for someone to even call him that. He walked past everybody through the corridor, and before he stepped out of the building he threw the papers away, that the teacher had given him, in a trash can that stood by the entrance door. And then he was gone.


Yo

Chapter 1

Mom stared at Vanessa as if her very first child was a lunatic. Vanessa had namely just asked if H₂O was a molecule and mom was surprised that Vanessa didn't know the answer to that question. But Vanessa didn't seem moved by mom's surprising look and just shrugged. Then again, my sister was used to that look mom gave her, maybe cause she always asked questions that a student from middle school could've answered without hesitation. And my sister was right now in her last year of High School.
"I've said it before and I will say it again, if you don't pull yourself together and do better in school I am sure that you're going to have to re-do this year. Cause with those kinds of questions I can assure you that you won't get into any college at all. And you would want to end up in a college, right? And a good college too, am I right?" Mom said and looked strictly at Vanessa, who just kept looking away.
"Yeah..," Vanessa mumbled while looking down at her feet.
"Yeah? I thought so. Look at your sister..." As mom spoke I swallowed. I didn't like to be compared to my sister. Mom always made it sound like I was worth more than my sister, and that I wasn't. She continued "... She always listens in class, studies in time for tests and always turns in well written papers and essays to the teacher. And what results does that give, you may wonder? Top grades is what it gives. I mean I would be surprised if Sophia doesn't get into Brown," mom said and did not look away from Vanessa. But Vanessa just sighed.
"Who the hell is Brown? You know that Sophia is a 17 year old virgin right? I doubt she has even kissed a boy, and you expect her to get into someone?" Vanessa spoke and put extra pressure on the last two words as if that was something to extreme for her to handle.
Mom looked liked like as if she was about to go crazy. But Vanessa was completely serious with her question. When Mom didn't answer my sister's question (I guess she was to busy with trying to keep her calm) Vanessa turned to me for an answer. She always did that, as if I had every answer in the world. She used to call me "her personal Wikipedia".
"It's a college," I explained. "Brown University."
"Oh okay, good to know. Will definitely be sure to remember that. And I probably will use it a lot too, since I will probably talk a lot about schools and stuff like that with my friends. Because it's so so so much fun," Vanessa said ironically with no tone of excitement in her voice.
Mom sighed and put a hand to her head and started to massage her scalp.
"You give me headaches," she said in a very tired tone that also told me and Vanessa that mom wanted to leave the subject.
Vanessa just shrugged and sat down at the dinner table, next to me. She put up her phone and started texting. She had missed a lot during those 10 minutes that she hadn't been on her phone.
Mom went back to what she was doing, and took out her casserole from the oven.
"Sophia, sweetie, can you go get your dad and tell him dinner is ready?" She asked as she turned off the oven.
I nodded and got up from my chair and quickly went upstairs. Dad was always working, so he had his own little office upstairs. That office used to be Vanessa's room, but when Mom and Dad's room got overrun by all Dad's working papers, Vanessa had to move in to my room. And that was alright with me. My room was too big before, and I like to have company, even though my sister is either constantly on her phone or out with friends.
I knocked on the door.
"Mom says dinner is ready," I told him.
"I'll be down in a minute, Sophie," I heard dad say from the other side of the white door.
He always calls me Sophie, and I like that because no one else has ever given me a nickname before, except my sister calling me 'Wikipedia'.
I walked downstairs again.
"He said in a minute," I said as I walked into the kitchen.
"Let's start eat then, we all know that when Dad says 'in a minute', it actually means in half an hour," Vanessa said, still not taking her eyes off the phone.
Mom seemed to think about what Vanessa had just said. After a while she spoke;
"You're right."

"But seriously though, is H₂O a molecule?" My sister asked as she ate part of the casserole that was on her plate.
Mom looked very irritated.
"Fine I'll just look it up on Google or whatever," Vanessa said defeatedly.
"It's a molecule," I said to help out my sister. This way Vanessa wouldn't need to take out her phone again and mom wouldn't have another reason to start an argument with her.
"Thanks, sis," she said and petted me on my head, as if I was a dog or something. But I was glad she appreciated my help so I smiled toward her as soon as she put down her hand from my head.
Suddenly Vanessa's cellphone beeped, as in a text-message-beep. She took out her phone and read the message. Her phone beeped again, and she continued reading. A smirk spread across her face.
"Put that phone down," Mom said and looked at the cellphone until Vanessa had put it down.
My sister rolled her eyes, almost as if mom didn't understand anything.
"It's just the girls. They're talking about this new boy that starts in our school tomorrow. Rumor has it, he's really hot. I've heard of him before of course, he's very popular," Vanessa explained.
She was always the first one to know the latest rumors, and I was probably the last, unless I heard them from my sister.
"Are you talking about me?"
I turned around in my chair and watched dad walk in with a smile on his face. He took as seat and started to put food on his plate.
"Ew no. Anyway, his name is Harry Styles, and he is 18 but he's going to start in Sophia's grade because he failed a year at high school."
Harry Styles, his named sounded familiar.
"Doesn't seem like a very smart boy," Mom said and continued her eating.
"Well I don't know. I've just heard a lot of rumors about him."


ghdfhdf

I have never been remotely ashamed of having been depressed. Never. What's to be ashamed of? I went through a really rough time and I am quite proud that I got out of that.
Perhaps those who are best suited to power are those who have never sought it. Those who ... have leadership thrust upon them, and take up the mantle because they must, and find to their own surprise that they wear it well.
It matters not what someone is born, but what they grow to be.
One of my regrets would be that I will never again have the pleasure of sneaking into a cafe, any cafe I like, sitting down and diving into my world and no one knowing what I am doing and no one bothering about me and being totally anonymous, that was fantastic.
Humans have a knack of choosing precisely those things that are worst for them.
I just write what I wanted to write. I write what amuses me. It's totally for myself. I never in my wildest dreams expected this popularity.
Imagination is not only the uniquely human capacity to envision that which is not, and therefore the fount of all invention and innovation. In its arguably most transformative and revelatory capacity, it is the power to that enables us to empathize with humans whose experiences we have never shared.
It does not do to dwell on dreams and forget to live.
It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might has well not have lived at all, in which case you have failed by default.
There are some things you can't share without ending up liking each other.
What's coming will come and we'll just have to meet it when it does.
Whether you come back by page or by the big screen, Hogwarts will always be there to welcome you home.
"It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might as well not have lived at all - in which case, you fail by default."
"We do not need magic to transform our world. We carry all of the power we need inside ourselves already."
"I don't believe in the kind of magic in my books. But I do believe something very magical can happen when you read a good book."
"Books are like mirrors: if a fool looks in, you cannot expect a genius to look out."
"There's always room for a story that can transport people to another place."
“I want to be remembered as someone who did the best she could with the talent she had” ♥JHH
I have never been remotely ashamed of having been depressed. Never. What's to be ashamed of? I went through a really rough time and I am quite proud that I got out of that...............................
Perhaps those who are best suited to power are those who have never sought it. Those who ... have leadership thrust upon them, and take up the mantle because they must, and find to their own surprise that they wear it well...........................
It matters not what someone is born, but what they grow to be..........................
One of my regrets would be that I will never again have the pleasure of sneaking into a cafe, any cafe I like, sitting down and diving into my world and no one knowing what I am doing and no one bothering about me and being totally anonymous, that was fantastic...................................
Humans have a knack of choosing precisely those things that are worst for them.................................
I just write what I wanted to write. I write what amuses me. It's totally for myself. I never in my wildest dreams expected this popularity..........................
Imagination is not only the uniquely human capacity to envision that which is not, and therefore the fount of all invention and innovation. In its arguably most transformative and revelatory capacity, it is the power to that enables us to empathize with humans whose experiences we have never shared...................
It does not do to dwell on dreams and forget to live..............................
.
It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might has well not have lived at all, in which case you have failed by default.............................
There are some things you can't share without ending up liking each other.........................
What's coming will come and we'll just have to meet it when it does...................
.........................
Whether you come back by page or by the big screen, Hogwarts will always be there to welcome you home...................
"It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might as well not have lived at all - in which case, you fail by default." .................
"We do not need magic to transform our world. We carry all of the power we need inside ourselves already." ........................
"I don't believe in the kind of magic in my books. But I do believe something very magical can happen when you read a good book." ........................
"Books are like mirrors: if a fool looks in, you cannot expect a genius to look out." .......................
"There's always room for a story that can transport people to another place." ...................
“I want to be remembered as someone who did the best she could with the talent she had” ♥JHH................

jkipä'jk

I have never been remotely ashamed of having been depressed. Never. What's to be ashamed of? I went through a really rough time and I am quite proud that I got out of that.
Perhaps those who are best suited to power are those who have never sought it. Those who ... have leadership thrust upon them, and take up the mantle because they must, and find to their own surprise that they wear it well.
It matters not what someone is born, but what they grow to be.
One of my regrets would be that I will never again have the pleasure of sneaking into a cafe, any cafe I like, sitting down and diving into my world and no one knowing what I am doing and no one bothering about me and being totally anonymous, that was fantastic.
Humans have a knack of choosing precisely those things that are worst for them.
I just write what I wanted to write. I write what amuses me. It's totally for myself. I never in my wildest dreams expected this popularity.
Imagination is not only the uniquely human capacity to envision that which is not, and therefore the fount of all invention and innovation. In its arguably most transformative and revelatory capacity, it is the power to that enables us to empathize with humans whose experiences we have never shared.
It does not do to dwell on dreams and forget to live.
It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might has well not have lived at all, in which case you have failed by default.
There are some things you can't share without ending up liking each other.
What's coming will come and we'll just have to meet it when it does.
Whether you come back by page or by the big screen, Hogwarts will always be there to welcome you home.
"It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might as well not have lived at all - in which case, you fail by default."
"We do not need magic to transform our world. We carry all of the power we need inside ourselves already."
"I don't believe in the kind of magic in my books. But I do believe something very magical can happen when you read a good book."
"Books are like mirrors: if a fool looks in, you cannot expect a genius to look out."
"There's always room for a story that can transport people to another place."
“I want to be remembered as someone who did the best she could with the talent she had” ♥JHH
I have never been remotely ashamed of having been depressed. Never. What's to be ashamed of? I went through a really rough time and I am quite proud that I got out of that.
Perhaps those who are best suited to power are those who have never sought it. Those who ... have leadership thrust upon them, and take up the mantle because they must, and find to their own surprise that they wear it well.
It matters not what someone is born, but what they grow to be.
One of my regrets would be that I will never again have the pleasure of sneaking into a cafe, any cafe I like, sitting down and diving into my world and no one knowing what I am doing and no one bothering about me and being totally anonymous, that was fantastic.
Humans have a knack of choosing precisely those things that are worst for them.
I just write what I wanted to write. I write what amuses me. It's totally for myself. I never in my wildest dreams expected this popularity.
Imagination is not only the uniquely human capacity to envision that which is not, and therefore the fount of all invention and innovation. In its arguably most transformative and revelatory capacity, it is the power to that enables us to empathize with humans whose experiences we have never shared.
It does not do to dwell on dreams and forget to live.
It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might has well not have lived at all, in which case you have failed by default.
There are some things you can't share without ending up liking each other.
What's coming will come and we'll just have to meet it when it does.
Whether you come back by page or by the big screen, Hogwarts will always be there to welcome you home.
"It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might as well not have lived at all - in which case, you fail by default."
"We do not need magic to transform our world. We carry all of the power we need inside ourselves already."
"I don't believe in the kind of magic in my books. But I do believe something very magical can happen when you read a good book."
"Books are like mirrors: if a fool looks in, you cannot expect a genius to look out."
"There's always room for a story that can transport people to another place."
“I want to be remembered as someone who did the best she could with the talent she had” ♥JHH

sdghdfh

I have never been remotely ashamed of having been depressed. Never. What's to be ashamed of? I went through a really rough time and I am quite proud that I got out of that.
Perhaps those who are best suited to power are those who have never sought it. Those who ... have leadership thrust upon them, and take up the mantle because they must, and find to their own surprise that they wear it well.
It matters not what someone is born, but what they grow to be.
One of my regrets would be that I will never again have the pleasure of sneaking into a cafe, any cafe I like, sitting down and diving into my world and no one knowing what I am doing and no one bothering about me and being totally anonymous, that was fantastic.
Humans have a knack of choosing precisely those things that are worst for them.
I just write what I wanted to write. I write what amuses me. It's totally for myself. I never in my wildest dreams expected this popularity.
Imagination is not only the uniquely human capacity to envision that which is not, and therefore the fount of all invention and innovation. In its arguably most transformative and revelatory capacity, it is the power to that enables us to empathize with humans whose experiences we have never shared.
It does not do to dwell on dreams and forget to live.
It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might has well not have lived at all, in which case you have failed by default.
There are some things you can't share without ending up liking each other.
What's coming will come and we'll just have to meet it when it does.
Whether you come back by page or by the big screen, Hogwarts will always be there to welcome you home.
"It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might as well not have lived at all - in which case, you fail by default."
"We do not need magic to transform our world. We carry all of the power we need inside ourselves already."
"I don't believe in the kind of magic in my books. But I do believe something very magical can happen when you read a good book."
"Books are like mirrors: if a fool looks in, you cannot expect a genius to look out."
"There's always room for a story that can transport people to another place."
“I want to be remembered as someone who did the best she could with the talent she had” ♥JHH
I have never been remotely ashamed of having been depressed. Never. What's to be ashamed of? I went through a really rough time and I am quite proud that I got out of that.
Perhaps those who are best suited to power are those who have never sought it. Those who ... have leadership thrust upon them, and take up the mantle because they must, and find to their own surprise that they wear it well.
It matters not what someone is born, but what they grow to be.
One of my regrets would be that I will never again have the pleasure of sneaking into a cafe, any cafe I like, sitting down and diving into my world and no one knowing what I am doing and no one bothering about me and being totally anonymous, that was fantastic.
Humans have a knack of choosing precisely those things that are worst for them.
I just write what I wanted to write. I write what amuses me. It's totally for myself. I never in my wildest dreams expected this popularity.
Imagination is not only the uniquely human capacity to envision that which is not, and therefore the fount of all invention and innovation. In its arguably most transformative and revelatory capacity, it is the power to that enables us to empathize with humans whose experiences we have never shared.
It does not do to dwell on dreams and forget to live.
It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might has well not have lived at all, in which case you have failed by default.
There are some things you can't share without ending up liking each other.
What's coming will come and we'll just have to meet it when it does.
Whether you come back by page or by the big screen, Hogwarts will always be there to welcome you home.
"It is impossible to live without failing at something, unless you live so cautiously that you might as well not have lived at all - in which case, you fail by default."
"We do not need magic to transform our world. We carry all of the power we need inside ourselves already."
"I don't believe in the kind of magic in my books. But I do believe something very magical can happen when you read a good book."
"Books are like mirrors: if a fool looks in, you cannot expect a genius to look out."
"There's always room for a story that can transport people to another place."
“I want to be remembered as someone who did the best she could with the talent she had” ♥JHH

hohu

Tack <3
Kapitel 35
Fortsättning;
Det var någon sorts förtrollning som mannen hade kastat. Tåget vinglade till och jag ramlade bakåt i sätet. Lamporna gick långsamt igång igen med ett litet ljud. Ett rop hördes utanför och tåget började mycket sakta rulla vidare, nästan som om den var rädd för att någonting skulle dyka upp mitt på rälsen. Lily och Mathilda, som först han samla sig, gick fram till dörren och tog ett steg utanför även om de precis hade sett mig göra samma sak fast det inte hade gått. Men för dem gick det.
Tack <3
Kapitel 35
Fortsättning;
Det var någon sorts förtrollning som mannen hade kastat. Tåget vinglade till och jag ramlade bakåt i sätet. Lamporna gick långsamt igång igen med ett litet ljud. Ett rop hördes utanför och tåget började mycket sakta rulla vidare, nästan som om den var rädd för att någonting skulle dyka upp mitt på rälsen. Lily och Mathilda, som först han samla sig, gick fram till dörren och tog ett steg utanför även om de precis hade sett mig göra samma sak fast det inte hade gått. Men för dem gick det.

gsfh

Tack :D
Kapitel 33
Snöbollskriget hade varit väldigt roligt och en tid ledde  tjejerna, men enligt våran ( min, Mathildas och Lilys ) förlust hade killarna vunnit efter att de mulade oss med snö. vi hade nästan gått ner i brygga för att vi  tyckte att det var så kallt med snön pressad mot ryggen.
- Varför vann vi inte? viskade Mathilda så bara jag och Lily kunde höra.
- Det är inte slut än, sa jag.
Jag tog försiktigt upp snö så att inte killarna såg.
- Du Sirius, sa jag.
Han vände sig om men innan jag han kasta snön kastade han på mig. Han hade tydligen haft en snöboll förbered.
- Idiot! skrek jag åt honom men båda visste att jag egentligen inte menade det.
- Är jag? För det var ju inte du som tänkte kasta snö på mig först eller hur?
Jag muttrade till svar. Mitt ansikte var varmt och snön som Sirius kastat, och som hade hamnat i mitt ansikte, smällte. Nu fanns där istället vatten.
Han flinade resten av vägen tillbaka till dörren.
Som alltid med mina vänner flöt veckan förbi rätt fort. Under lovet var vi för det mestadels ute.
Vecka nummer tre på jullovet var redan inne och det var vi med för tillfället. Inne, i soffan. Fast det var bara jag, Lily och Mathilda som satt där eftersom James, Remus och Sirius hade blivit bedda av mr Potter att hjälpa till och ta bort snön från ingången. De hade gått med en suck, som mr Potter inte hörde, och hämtat spadar. Mrs Potter förklarade för oss att ingen av dem var särskilt bra på en förtrollning som kunde få bort snön. Hon berättade att förra året så hade mr Potter förstört hälften av alla gångplattor. Vi hade skrattat.
Men nu satt vi i soffan och läste.
- Vet ni vad vi kan göra? frågade Lily plötsligt.
- Nepp, men du kan ju berätta det för oss, sa Mathilda utan titta upp ur boken.
- Jo, om vi skulle gå och handla saker till julbalen?
- Och med saker så menar du...
- Kläder, sa Lily hastigt och avbröt mig. Hon verkade rätt uppspelt.
- För mig är det okej, sa jag och slog ihop boken.
- Ja, jag hänger på, sa Mathilda.
- Bra!
När vi var färdigklädda gick vi ut och såg; James som stod lutad mot ett träd och flåsade
Tack :D
Kapitel 33
Snöbollskriget hade varit väldigt roligt och en tid ledde  tjejerna, men enligt våran ( min, Mathildas och Lilys ) förlust hade killarna vunnit efter att de mulade oss med snö. vi hade nästan gått ner i brygga för att vi  tyckte att det var så kallt med snön pressad mot ryggen.
- Varför vann vi inte? viskade Mathilda så bara jag och Lily kunde höra.
- Det är inte slut än, sa jag.
Jag tog försiktigt upp snö så att inte killarna såg.
- Du Sirius, sa jag.
Han vände sig om men innan jag han kasta snön kastade han på mig. Han hade tydligen haft en snöboll förbered.
- Idiot! skrek jag åt honom men båda visste att jag egentligen inte menade det.
- Är jag? För det var ju inte du som tänkte kasta snö på mig först eller hur?
Jag muttrade till svar. Mitt ansikte var varmt och snön som Sirius kastat, och som hade hamnat i mitt ansikte, smällte. Nu fanns där istället vatten.
Han flinade resten av vägen tillbaka till dörren.
Som alltid med mina vänner flöt veckan förbi rätt fort. Under lovet var vi för det mestadels ute.
Vecka nummer tre på jullovet var redan inne och det var vi med för tillfället. Inne, i soffan. Fast det var bara jag, Lily och Mathilda som satt där eftersom James, Remus och Sirius hade blivit bedda av mr Potter att hjälpa till och ta bort snön från ingången. De hade gått med en suck, som mr Potter inte hörde, och hämtat spadar. Mrs Potter förklarade för oss att ingen av dem var särskilt bra på en förtrollning som kunde få bort snön. Hon berättade att förra året så hade mr Potter förstört hälften av alla gångplattor. Vi hade skrattat.
Men nu satt vi i soffan och läste.
- Vet ni vad vi kan göra? frågade Lily plötsligt.
- Nepp, men du kan ju berätta det för oss, sa Mathilda utan titta upp ur boken.
- Jo, om vi skulle gå och handla saker till julbalen?
- Och med saker så menar du...
- Kläder, sa Lily hastigt och avbröt mig. Hon verkade rätt uppspelt.
- För mig är det okej, sa jag och slog ihop boken.
- Ja, jag hänger på, sa Mathilda.
- Bra!
När vi var färdigklädda gick vi ut och såg; James som stod lutad mot ett träd och flåsade

Hej!

Tack :)
Har inte skrivit på ett tag eftersom jag har tagit typ en data-paus. Och så var det här med att jag skulle skriva varannan dag... det funkade ju inte eller hur x).
Här kommer kap 32 och jag säger att det [i]kan[/i] vara...ja det händer inte så mycket iallafall. Inte tråkigt nej :)
Kapitel 32
En vecka hade gått och snön låg redan i tjocka lager på gräset. Från att man faktiskt hade kunnat se gräset i veckan var det nu bara vitt. Men mysigt var det. Jag och Sirius var på väg in i huset eftersom Mathilda och Remus skulle komma direkt. Mathilda hade skrivit till oss att hon kankse skulle kunna ha Zendaya med sig men hon visste inte riktigt.
Vi var iallafall väldigt påklädda och pulsade genom snön för att komma fram.
- Du har alldeles rosiga kinder, vet du det? frågade Sirius plötsligt.
- Nja, men det är ju rätt kallt så det är väll det man förväntar sig...
- Du är söt så.
Färgen på kinderna steg nu ännu mer.
Tack :)
Har inte skrivit på ett tag eftersom jag har tagit typ en data-paus. Och så var det här med att jag skulle skriva varannan dag... det funkade ju inte eller hur x).
Här kommer kap 32 och jag säger att det [i]kan[/i] vara...ja det händer inte så mycket iallafall. Inte tråkigt nej :)
Kapitel 32
En vecka hade gått och snön låg redan i tjocka lager på gräset. Från att man faktiskt hade kunnat se gräset i veckan var det nu bara vitt. Men mysigt var det. Jag och Sirius var på väg in i huset eftersom Mathilda och Remus skulle komma direkt. Mathilda hade skrivit till oss att hon kankse skulle kunna ha Zendaya med sig men hon visste inte riktigt.
Vi var iallafall väldigt påklädda och pulsade genom snön för att komma fram.
- Du har alldeles rosiga kinder, vet du det? frågade Sirius plötsligt.
- Nja, men det är ju rätt kallt så det är väll det man förväntar sig...
- Du är söt så.
Färgen på kinderna steg nu ännu mer.

Hej!

Tack som alltid <3
Kapitel 30
Helt plötsligt stod jag framför ett väldigt fint hus.
Det var vitt utanpå och ett par blommar och buskar som omringade det. Egentligen sog det ganska lika ut som alla de andra husen på gatan. Men visst var det här det absolut bästa. En liten stengrus ledde till dörren och Mrs och Mr Potter gick före oss alla medan de sa saker som " åh, vad kul att ni är här " eller "vi ska äta middag snart allihoppa".
De öppnade dörren och välkomnade oss in.
Jag såg in i huset och såg direkt att det var väldigt fint; väggarna var vita men när man kom in i vardagsrummet som var nära hallen så fanns det kuddar i ljusblått. Gardinerna var också i den färgen. Soffan var däremot vit.
Jag gick ut igen till hallen och upptäckte en trappa som Sirius redan hade gått uppför. Jag följde efter honom.
Det var en ganska stor våning med två rum till vänster om en och ett till höger. I mitten fanns en stor byrå och ett skåp.
Sedan kom en ganska konstig( eller konstig och konstig)
- Bor några trollkarlar eller häxor här?
- Japp, detta är en så kallad trollkarlsgata, ja, de kallas så, sa Siruis till min lilla frågande min.
Jag tyckte ändå själv att jag borde veta sånt hära.
Sedan kom familjen Potter gåendes uppåt.
- Vart ska jag sova? frågade jag mrs Potter.
- Du sover där, sa hon vänligt och pekade på ett av rummen som låg bredvid det andra.
- Sirius, James? frågade jag.
- Sirius sover där, sa hon och pekade på rummet bredvid och fortsatte:
- James sover där i sitt vanliga rum.
Hon pekade på rummet mitt emot Sirius.
- Men vart ska ni sova?
- Åh det behöver du inte bekymra dig om, men vi sover iallafall nere i ett rum i vardagsrummet.
- Finns det ett rum där?
- Ja, på kanten där, vi har själv byggt in det, sa Mr Potter.
- Okej..., började jag men han inte särskilt långt innan en konstig klocka ringde från mrs Potters förkläde.
- Nu är maten klar! Kom nu, sa hon.
Jag lämnade min koffert i det rum jag hade och hann inte titta så noga innan Sirius föste ut mig ner till matsalen.
Efter maten så var klockan ganska så sent eftersom tågresan hade ändå tagit ett tag.
Men jag var inte särkilt trött så jag bestämde mig för att packa upp i stället.
Tack som alltid <3
Kapitel 30
Helt plötsligt stod jag framför ett väldigt fint hus.
Det var vitt utanpå och ett par blommar och buskar som omringade det. Egentligen sog det ganska lika ut som alla de andra husen på gatan. Men visst var det här det absolut bästa. En liten stengrus ledde till dörren och Mrs och Mr Potter gick före oss alla medan de sa saker som " åh, vad kul att ni är här " eller "vi ska äta middag snart allihoppa".
De öppnade dörren och välkomnade oss in.
Jag såg in i huset och såg direkt att det var väldigt fint; väggarna var vita men när man kom in i vardagsrummet som var nära hallen så fanns det kuddar i ljusblått. Gardinerna var också i den färgen. Soffan var däremot vit.
Jag gick ut igen till hallen och upptäckte en trappa som Sirius redan hade gått uppför. Jag följde efter honom.
Det var en ganska stor våning med två rum till vänster om en och ett till höger. I mitten fanns en stor byrå och ett skåp.
Sedan kom en ganska konstig( eller konstig och konstig)
- Bor några trollkarlar eller häxor här?
- Japp, detta är en så kallad trollkarlsgata, ja, de kallas så, sa Siruis till min lilla frågande min.
Jag tyckte ändå själv att jag borde veta sånt hära.
Sedan kom familjen Potter gåendes uppåt.
- Vart ska jag sova? frågade jag mrs Potter.
- Du sover där, sa hon vänligt och pekade på ett av rummen som låg bredvid det andra.
- Sirius, James? frågade jag.
- Sirius sover där, sa hon och pekade på rummet bredvid och fortsatte:
- James sover där i sitt vanliga rum.
Hon pekade på rummet mitt emot Sirius.
- Men vart ska ni sova?
- Åh det behöver du inte bekymra dig om, men vi sover iallafall nere i ett rum i vardagsrummet.
- Finns det ett rum där?
- Ja, på kanten där, vi har själv byggt in det, sa Mr Potter.
- Okej..., började jag men han inte särskilt långt innan en konstig klocka ringde från mrs Potters förkläde.
- Nu är maten klar! Kom nu, sa hon.
Jag lämnade min koffert i det rum jag hade och hann inte titta så noga innan Sirius föste ut mig ner till matsalen.
Efter maten så var klockan ganska så sent eftersom tågresan hade ändå tagit ett tag.
Men jag var inte särkilt trött så jag bestämde mig för att packa upp i stället.

adfb

Okeyy,här kommer...
Kapitel 26 och tack för kommentarerna ^^ :)
Vinsten över Ravenclaw blev kvar några dagar med all glädje men dagarna gick väldigt fort och jag önskade så mycket att man bara kunde stanna tiden.
Att det var november hade inte slagit mig förrens nu.
Kunde det verkligen ha gått så här snabbt? Tydligen.
Det var inte det att det blev bara kallare och kallare utan att det snart var jullov och alla skulle hem.
Såklart längtade jag efter min familj men tanken på att ca halva läsåret hade gått skrämde mig rejält.
- Vad ska ni göra på jullovet? frågade jag de andra (Mathilda,Lily,James,Remus,Sirius och Peter) när vi satt i biblioteket och gjorde läxor.
- Ingen aning och jag orkar inte tänka på det heller, sa Mathilda.
Jag nickade.
- Okejdå, men jag måste veta det. Jag ska skicka ett brev till mina föräldrar. Någon som hänger på? frågade jag dem.
Alla tittade genast ner i sina böcker och undvek min blick.
Jag suckade.
- Då får jag väll gå själv då, muttrade jag och gick långsamt så att de andra skulle tycka lite synd om mig.
Då hörde jag någon resa sig och jag visste genast vem det var. Ett leende tog form på mina läppar. Jag vände mig och såg Sirius komma fram till mig.
- Det funkar alltid, sa jag och skrattade och sedan gick vi till ugglesalen medan de andra satt kvar med läxorna.
Min uggla hette Lissy och hade gula lysande ögon och en brun-orange päls.
När vi tillsammans kom in i ugglesalen hade jag redan skrivit med brev och höll det i handen.
Det tog ett tag innan jag hittade min uggla men när jag gjorde det så ropade jag:
- Lissy!
Lissys huvud vände sig om och fick syn på mig.
Hon kom flygandes och landade på min utsräckta hand.
Jag och Sirius klappade henne.
Sedan gav jag henne brevet och sa.
- Lämna över det här till mamma och pappa,och var försiktig.
Jag klappade henne en sista gång innan jag såg henne flyga ut i den tidiga kvällen och sedan försvinna ut i det blå.
Nästa morgon vaknade alla och efter en skön helg så var det lite trögt att gå upp denna måndagsmorgon.
Men jag steg ändå upp och såg att Lily redan var igång med att klä på sig.
Mathilda låg fortfarande kvar i sängen.
- Kom upp nu, sa jag.
- Måste jag, sa Mathilda sömnigt.
- Ja, det måste du...
- Släck ljuset, hörde jag Mathilda mumla och sedan vände hon sig på mage istället.
Jag suckade.
- Är det här din? frågade Jessica som vi bodde tillsammans med i rummet. Vi hade inte alls pratat mycket. Hon och Zendaya bodde i det här rummet tillsammans med oss.
Jessica tog upp en tröja som helt riktigt var min.
- Åhh, ja, tack, det där är min, sa jag.
- Varsigod, sa hon och räckte mig tröjan.
- Vart är Zendaya, frågade Lily som forfarande var i samma rum som oss.
- Åhh, hon är i badrummet, sa Jessica.
Precis då kom Zendaya in.
- Hej!
- Hej!
- Ska vi gå? frågade Jessica eftersom hon redan hade klätt på sig.
Zendaya tittade lite på oss.
- Vill ni att vi ska vänta?
- Nej, det behövs inte..., började Lily och nickade mot Mathildas säng.
- Bra, då väntar vi! sa Jessica och slog sig ner på min säng och log.
- Vakna nu då, sa Lily i ett annat försök att väcka Mathilda.
Mathilda mumlade ett "orkar inte".
Då tog Zendaya fram sin trollstav,svängde lätt med den och mumlade ett par ord. Då bröt ett sånt oväsen fram att den skulle kunna väcka hela Gryffindortornet.
Mathilda hoppade ur sängen och skrek:
- JAG ÄR VAKEN NU!
Nästan lika plötsligt som ljudet hade kommit slutade det och Zendaya sa:
-
Okeyy,här kommer...
Kapitel 26 och tack för kommentarerna ^^ :)
Vinsten över Ravenclaw blev kvar några dagar med all glädje men dagarna gick väldigt fort och jag önskade så mycket att man bara kunde stanna tiden.
Att det var november hade inte slagit mig förrens nu.
Kunde det verkligen ha gått så här snabbt? Tydligen.
Det var inte det att det blev bara kallare och kallare utan att det snart var jullov och alla skulle hem.
Såklart längtade jag efter min familj men tanken på att ca halva läsåret hade gått skrämde mig rejält.
- Vad ska ni göra på jullovet? frågade jag de andra (Mathilda,Lily,James,Remus,Sirius och Peter) när vi satt i biblioteket och gjorde läxor.
- Ingen aning och jag orkar inte tänka på det heller, sa Mathilda.
Jag nickade.
- Okejdå, men jag måste veta det. Jag ska skicka ett brev till mina föräldrar. Någon som hänger på? frågade jag dem.
Alla tittade genast ner i sina böcker och undvek min blick.
Jag suckade.
- Då får jag väll gå själv då, muttrade jag och gick långsamt så att de andra skulle tycka lite synd om mig.
Då hörde jag någon resa sig och jag visste genast vem det var. Ett leende tog form på mina läppar. Jag vände mig och såg Sirius komma fram till mig.
- Det funkar alltid, sa jag och skrattade och sedan gick vi till ugglesalen medan de andra satt kvar med läxorna.
Min uggla hette Lissy och hade gula lysande ögon och en brun-orange päls.
När vi tillsammans kom in i ugglesalen hade jag redan skrivit med brev och höll det i handen.
Det tog ett tag innan jag hittade min uggla men när jag gjorde det så ropade jag:
- Lissy!
Lissys huvud vände sig om och fick syn på mig.
Hon kom flygandes och landade på min utsräckta hand.
Jag och Sirius klappade henne.
Sedan gav jag henne brevet och sa.
- Lämna över det här till mamma och pappa,och var försiktig.
Jag klappade henne en sista gång innan jag såg henne flyga ut i den tidiga kvällen och sedan försvinna ut i det blå.
Nästa morgon vaknade alla och efter en skön helg så var det lite trögt att gå upp denna måndagsmorgon.
Men jag steg ändå upp och såg att Lily redan var igång med att klä på sig.
Mathilda låg fortfarande kvar i sängen.
- Kom upp nu, sa jag.
- Måste jag, sa Mathilda sömnigt.
- Ja, det måste du...
- Släck ljuset, hörde jag Mathilda mumla och sedan vände hon sig på mage istället.
Jag suckade.
- Är det här din? frågade Jessica som vi bodde tillsammans med i rummet. Vi hade inte alls pratat mycket. Hon och Zendaya bodde i det här rummet tillsammans med oss.
Jessica tog upp en tröja som helt riktigt var min.
- Åhh, ja, tack, det där är min, sa jag.
- Varsigod, sa hon och räckte mig tröjan.
- Vart är Zendaya, frågade Lily som forfarande var i samma rum som oss.
- Åhh, hon är i badrummet, sa Jessica.
Precis då kom Zendaya in.
- Hej!
- Hej!
- Ska vi gå? frågade Jessica eftersom hon redan hade klätt på sig.
Zendaya tittade lite på oss.
- Vill ni att vi ska vänta?
- Nej, det behövs inte..., började Lily och nickade mot Mathildas säng.
- Bra, då väntar vi! sa Jessica och slog sig ner på min säng och log.
- Vakna nu då, sa Lily i ett annat försök att väcka Mathilda.
Mathilda mumlade ett "orkar inte".
Då tog Zendaya fram sin trollstav,svängde lätt med den och mumlade ett par ord. Då bröt ett sånt oväsen fram att den skulle kunna väcka hela Gryffindortornet.
Mathilda hoppade ur sängen och skrek:
- JAG ÄR VAKEN NU!
Nästan lika plötsligt som ljudet hade kommit slutade det och Zendaya sa:
-

Tjabba

[quote user=6408]När blir det mer?
Jag loggar in typ hela tiden men har aldrig nåt mejl om att det har skrivits mer..
kram på dig, dina kapitel e totally awesome :DD (A)[/quote]
Tack,och tänkte precis skriva mer nu faktiskt :)
Kapitel 21
( Också direkt fortsättning )
En annan tanke slog plötsligt mig.
- Är Peter något? frågade jag.
- Aa,han är en animagus som vi,en råtta, sa Sirius.
- Men ni är inte registrerade,eller hur?
- Tjae..., började James.
- Vadå,tror ni jag ska bli arg om ni inte var det eller ?
- Njae..., sa Sirius.
- Men kom igen nu va,när ni håller på sådar blir det bara mer tydligt att ni inte är registrerade! utropade Mathilda.
- Hon har rätt, sa jag och nickade mot Mathilda.
- Okej då, vi är oregistrerade animagusar, sa James väldigt dramatiskt nästan som om vi hotade dem med döden om de inte berättade.
- Otroligt...., sa jag.
- Jag vet, vi är ganska så bäst, sa Sirius och såg väldigt stolt ut.
- Nej, jag menade otroligt att ni kan vara så...så smarta! Jag trodde ärligt att du var lite av ett knäppo Sirius.
- Hallå, jag har också känslor! utrbrast Sirius och tog handen för bröstet och gapade stort som om han inte kunde tro sina öron.
- Okej,nu till det mer seriösa,började James och till och med han tittade konstigt på Sirius innan han fortsatte, Ni får absolut,under några omständigheter, svära på att inte berätta för någon. Förstå hur illa vi ligger till om skolan, eller Ministeriet får reda på om vi är oregistrerade animagusar!
- Tjaa, det var ju erat eget fel... ,skojade Mathilda
Men James och Sirius tog det på allvar. De stirraade förbluffat och med uppspärrade ögon på Mathilda.
Hon såg skrämd ut och jag skulle också tycka det var lite läskigt om jag satt i hennes ställe nu.
- Jag skämta bara, sa hon och gjorde ett tecken åt killarna att lugna ner sig.
Då slappnade de av.
- Vi lovar, sa jag.
Just då hörde vi ett ljud.
Sirius och James blickar vandrade runt i salen innan de stannade.
Jag tittade dit de tittade och såg Remus precis vakna.
Han mumlade något innan han steg upp.
När han såg oss blev han förskräckt.
Han sprang till oss och sa:
- Vad exakt hände! Det är väll inte så att...att, snälla förklara James.
- Okej, men det är bäst att vi tar det i enrum, du,jag och Sirius, annars så kan du kanske flippa ur.
Det sista sa James ganska lågt men Remus hade hört det ändå. Hans blick sa " Vad är det du säger! ".
[quote user=6408]När blir det mer?
Jag loggar in typ hela tiden men har aldrig nåt mejl om att det har skrivits mer..
kram på dig, dina kapitel e totally awesome :DD (A)[/quote]
Tack,och tänkte precis skriva mer nu faktiskt :)
Kapitel 21
( Också direkt fortsättning )
En annan tanke slog plötsligt mig.
- Är Peter något? frågade jag.
- Aa,han är en animagus som vi,en råtta, sa Sirius.
- Men ni är inte registrerade,eller hur?
- Tjae..., började James.
- Vadå,tror ni jag ska bli arg om ni inte var det eller ?
- Njae..., sa Sirius.
- Men kom igen nu va,när ni håller på sådar blir det bara mer tydligt att ni inte är registrerade! utropade Mathilda.
- Hon har rätt, sa jag och nickade mot Mathilda.
- Okej då, vi är oregistrerade animagusar, sa James väldigt dramatiskt nästan som om vi hotade dem med döden om de inte berättade.
- Otroligt...., sa jag.
- Jag vet, vi är ganska så bäst, sa Sirius och såg väldigt stolt ut.
- Nej, jag menade otroligt att ni kan vara så...så smarta! Jag trodde ärligt att du var lite av ett knäppo Sirius.
- Hallå, jag har också känslor! utrbrast Sirius och tog handen för bröstet och gapade stort som om han inte kunde tro sina öron.
- Okej,nu till det mer seriösa,började James och till och med han tittade konstigt på Sirius innan han fortsatte, Ni får absolut,under några omständigheter, svära på att inte berätta för någon. Förstå hur illa vi ligger till om skolan, eller Ministeriet får reda på om vi är oregistrerade animagusar!
- Tjaa, det var ju erat eget fel... ,skojade Mathilda
Men James och Sirius tog det på allvar. De stirraade förbluffat och med uppspärrade ögon på Mathilda.
Hon såg skrämd ut och jag skulle också tycka det var lite läskigt om jag satt i hennes ställe nu.
- Jag skämta bara, sa hon och gjorde ett tecken åt killarna att lugna ner sig.
Då slappnade de av.
- Vi lovar, sa jag.
Just då hörde vi ett ljud.
Sirius och James blickar vandrade runt i salen innan de stannade.
Jag tittade dit de tittade och såg Remus precis vakna.
Han mumlade något innan han steg upp.
När han såg oss blev han förskräckt.
Han sprang till oss och sa:
- Vad exakt hände! Det är väll inte så att...att, snälla förklara James.
- Okej, men det är bäst att vi tar det i enrum, du,jag och Sirius, annars så kan du kanske flippa ur.
Det sista sa James ganska lågt men Remus hade hört det ändå. Hans blick sa " Vad är det du säger! ".

Hej

Kapitel 19 :)
Resten av veckan undvek Sirius och jag varandra eller snarare [i]jag[/i] undvek Sirius.
Han försökte alltid att prata med mig.
Just nu satt vi (Jag,Lily,Mathilda Remus,Peter,Sirius och James) i uppehållsrummet och gjorde läxor. Det var ganska så sent på kvällen.
- Oj,nu har vi hållt på länge,klockan är jätte mycket, sa Lily efter en lång tystnad då alla hade suttit nerböjda över sina papper.
Remus tittade på sitt armbandsur och hans ögon spärrade genast upp. Sedan tittade han ut genom fönstret. Han suckade lättat men ändå oroligt.
- Vi...ehm,måste nog gå nu, sa han.
- Varför det, jag är inte klar med Astronomi läxan än, sa Sirius.
Jag tittade på honom. Han vände sedan också blicken mot mig och då tittade jag snabbt ner på min läxa igen.
- Därför..., han försökte ge Sirus och James någon vink som jag inte visste vad det betydde.
Först fattade de inte men sen hoppade de upp jätte snabbt.
- Åhh,jaså,vi måste gå nu, sa James.
Lily tittade misstänksamt på honom.
- Är det nått du döljer,frågade hon James.
Man såg att James började få panik.
- Nej älskling, såklart inte,sa han och viftade med handen för att få bort ämnet men det såg snarare ut som om han viftade bort en fluga.
Lily fortsatte att stirra och det blev en pinsam tystnad.
Och tillslut rusade killarna ut.
Lily suckade och sa:
- Undrar vart de tar vägen hela tiden,jag är säker på att James döljer något för mig.
Lily som var klar reste sig sedan upp och gick till sovsalen.
- Godnatt,tjejer!
- Godnatt!
Mathilda och jag fortsatte med våra läxor tills:
- Men titta där går de ju! sa Mathilda och tittade ut genom fönstret och pekade.
jag tittade också ut.
Där gick Remus,Sirius,James och Peter.
- Vad håller de på med där nere! sa jag förskräckt.
- Eller hur! Det är ett under att de inte blev upptäckta av någon lärare, sa Mathilda.
- Ska vi ta reda på vad de håller på med? frågade jag henne.
- Men någon kan upptäcka oss! protesterade hon.
- Om de kan ,kan väll vi?
- Åhh, okejdå, jag skulle också bra gjärna vilja veta var de hela tiden håller på med, sa hon och eftersom vi var de ändå kvar behövde vi inte titta oss om så att ingen såg oss smyga ut.
Kapitel 19 :)
Resten av veckan undvek Sirius och jag varandra eller snarare [i]jag[/i] undvek Sirius.
Han försökte alltid att prata med mig.
Just nu satt vi (Jag,Lily,Mathilda Remus,Peter,Sirius och James) i uppehållsrummet och gjorde läxor. Det var ganska så sent på kvällen.
- Oj,nu har vi hållt på länge,klockan är jätte mycket, sa Lily efter en lång tystnad då alla hade suttit nerböjda över sina papper.
Remus tittade på sitt armbandsur och hans ögon spärrade genast upp. Sedan tittade han ut genom fönstret. Han suckade lättat men ändå oroligt.
- Vi...ehm,måste nog gå nu, sa han.
- Varför det, jag är inte klar med Astronomi läxan än, sa Sirius.
Jag tittade på honom. Han vände sedan också blicken mot mig och då tittade jag snabbt ner på min läxa igen.
- Därför..., han försökte ge Sirus och James någon vink som jag inte visste vad det betydde.
Först fattade de inte men sen hoppade de upp jätte snabbt.
- Åhh,jaså,vi måste gå nu, sa James.
Lily tittade misstänksamt på honom.
- Är det nått du döljer,frågade hon James.
Man såg att James började få panik.
- Nej älskling, såklart inte,sa han och viftade med handen för att få bort ämnet men det såg snarare ut som om han viftade bort en fluga.
Lily fortsatte att stirra och det blev en pinsam tystnad.
Och tillslut rusade killarna ut.
Lily suckade och sa:
- Undrar vart de tar vägen hela tiden,jag är säker på att James döljer något för mig.
Lily som var klar reste sig sedan upp och gick till sovsalen.
- Godnatt,tjejer!
- Godnatt!
Mathilda och jag fortsatte med våra läxor tills:
- Men titta där går de ju! sa Mathilda och tittade ut genom fönstret och pekade.
jag tittade också ut.
Där gick Remus,Sirius,James och Peter.
- Vad håller de på med där nere! sa jag förskräckt.
- Eller hur! Det är ett under att de inte blev upptäckta av någon lärare, sa Mathilda.
- Ska vi ta reda på vad de håller på med? frågade jag henne.
- Men någon kan upptäcka oss! protesterade hon.
- Om de kan ,kan väll vi?
- Åhh, okejdå, jag skulle också bra gjärna vilja veta var de hela tiden håller på med, sa hon och eftersom vi var de ändå kvar behövde vi inte titta oss om så att ingen såg oss smyga ut.

Hej

Hejsan swaysan.
I torsdags hade jag teater. Och idag hade jag dans.
Nu är jag hemma och är inne på facebook.
Jag är typ lite sjuk,jag har ont i huvudet och allt.
Men det finns inte så mkt mera.
KRAM:)


äntligen <33

Äntligen har jag en bra header.
Tack Johanna för att du hjälpte mig med både bakgrunden och headern.
Idag var det vanlig skoldag.




http://www.youtube.com/watch?v=4NErh_xVSrY



Ni måste titta!

Kram!


hehe...ops

sry!!!!
Ja det är inte många som ens tittar till här men... den person eller de personerna..ehm...ledsen.
jag har varit upptagen.
Jul och allt!
Julen var kul.
I julklapp fick jag en Xperia X10 mini( som jag har önskat mig sen den kom ut typ),de sista harry potter böckerna,  och lite tilloch det bästa ( det är faktiskt lite bättre än mobilen,vad jag tycker) en sibirisk dvärghamster. han är jätte söt, han heter Yoshi
Jag köpte också en jätte snygg kofta idag som är vit och pälsig! :)
Längtar lite till att få träffa kompisarna nu :)
Det har ju vart lov.


jaaa,tjingeling då!

Om

Min profilbild

Alicia

allt är inte sant som står där men jag heter alicia och är 11 år.jag har brunt hår och har den slappa stilen. hösten är den bästa modetiden tycker jag. mina intressen är sjunga,dansa,data,spela teater och att vara med kompisarna.

RSS 2.0